jotilda

Kalle sa åt mej att hårdgoogla eksem. För att kanske få några tips om vad jag ska göra för att det ska bli bättre. Enligt honom måste man hårdgoogla allt som man inte kan tillräckligt mycket om.

Nu har jag gjort halvhjärtade försök och hittat ungefär ingenting. Det står att man inte ska duscha överdrivet ofta, jag har redan ganska hårda regler för hur ofta jag dushar. Man ska undvika det som orsakar eksemen. Det skulle betyda att jag borde flytta till Medelhavet där det är fuktigt men salt och inte så kallt. Man ska också vara generös med hur mycket man smörjer in, smörja flera gånger om dagen och så vidare... Jag skulle nog säga att jag redan gör allt som man ska. Och ändå blir det bara värre. Vafan.

Det är skönt att vara hemma igen. Slippa längta och kunna vara ifred om man vill. Problemet med att komma hem är att verkligeheten kommer tillbaka, som man säger. Pengarpaniken, jobbpaniken.

Fast mest är det bra att vara hemma. I morse fick jag Håkan Hellströms nya skiva av Kalle. Det finns inte ord för hur bortskämd jag är.

Mammas dator är olydig. Ett inlägg blev först inte publicerat alls och sen två gånger. Så om det verkar som att jag håller på att bli galen så är det alltså inte så. Det är datorn som jävlas.

Nu är det bestämt. Jag kommer hem på onsdag.

Det var som vanligt många turer fram och tillbaka. Nästa gång jag åker hit ska jag boka hemresa innan jag åker. Förstår inte att det ska vara så svårt.

Men, jag är alltså hemma på onsdag kväll. Det ska bli skönt.

Jag är helt galet trött. De andra spelar kort men jag orkar inte vara med. 

Istället pratar jag  med en 12-åring på msn. Han skickar konstiga bakgrunder till konversationsrutan. Sådana bakgrunder som gör att man knappt kan se vad som står.

Jag längtar hem, är smått irriterad hela tiden. Det kryper i kroppen och jag vill ligga i våran lägenhet på Kalles arm. Mamma vill at vi stannar till torsdag, men jag försöker flytta fram det till onsdag. Tror inte att jag kommer klara av att hålla mej utan att få ett riktigt utbrott i den här lilla lägenheten fram tills torsdag. Detsutom blir jag stressad av att vara här istället för att sitta hema och söka jobb. Egentligen borde jag kunna söka jobb härifrån, men det är svårt att koncentrera sej. Fast det kanske jag bara inbillar mej för att slippa.

Jag skulle kunna ordbajsa flera tusen ord, men jag besparar er det.

Vi pratade om morrontrötthet igår kväll. Att alla är olika pigga på morronen och så. Just nu känner jag mej jävligt morrontrött. Orkar inte, har ingen lust, vill att det ska vara tyst.

Vill vara ifred. Då brukar det bli bättre.

Nu åker jag till Norge. Det känns sådär eftersom jag inte har några egna pengar. Det är aldrig roligt att åka iväg när man inte har nåt att röra sej med. Jag kan knappt köpa cigaretter. Detsutom är det inte roligt att åka ifrån Kalle. Menmen, jag kommer ju tillbaka inom en vecka. Det handlar inte om en månad den här gången. det är skönt!

Var på anställningsintervju idag. Det gick dåligt. Vi var fem stycken som skulle intervjuas samtidigt. Först fick vi en massa, massa information. Sen skulle vi kort berätta om oss själva, vad vi hade gjort och så. Det var som i skolan. Och precis som i skolan kom min scenskräck. Jag fick börja. Hade ingen aning om vad jag skulle säga och sa inte så mycket heller. Kunde knappt svara på frågan "varför vill du ha det gär jobbet?". Och precis som i skolan såg jag besvikelsen i ögonen på tanten jag skulle charma.

Alla säger att anställningsintervjuer inte hanldar om att lansera sej själ. Men när man är på en gemensam intervju så är det precis det allt hanldar om. Och jag kan fan inte konkurera ut en tjej som gjrort lumpen. Inom marinen.

Han tittar upp på himmelen och säger
"Det är promenadväder ikväll".
"Ja, vi kan väl ta en runda när vi tagit in tvätten".
Han säger
"Då kan vi ta med lycktan och sätta oss på bryggan."

Jag får ett sånt där anfall som han brukar få. Jag hoppar på honom och pussar honom tills han ser så förvirrad ut att jag måste sluta. När vi börjar gå igen frågar han
"Men vad BETYDER det, ska vi ta med lycktan eller inte?"

Det är det största som har hänt mej.

Att det skulle komma en köldknäpp har jag förstått. Men att det skulle hända på riktigt var jag inte med på. Nu är det vitt ute. Och jag är förbannad!

Ingenting som jag försöker skriva blir som jag tänkt det. Jag vill berätta om, på ett inte överdrivet sätt hur hundvaktar helgen har varit. Att långpromenader blev utbytta mot lite sömn, hundspyor, blod och diarè. Att Ditte har åkt till Skåne och att vi sknar henne. Om hur galet vackert och romantiskt Motala kändes när jag satt på pakethållaren på Dittes cykel medan Kalle cyklade. Om hur jag kom att tänka på vad Johanna och jag brukade säga om par som skutsade varandra på cyklar när vi var 16. Om de fina saker mamma sa om Kalles och mitt förhållande. Om hur mycker jag längtar efter våren. Och till Uppsala.

Om hur bra jag har det. Hur lycklig jag faktiskt är och hur gärna jag vill att det ska gå bra på torsdag.

Shit, är det redan torsdag idag?? Då kommer Frazze-man i morron, vi ska vara hundvakt under helgen.

Och då är det bara en vecka kvar till påsk. Fan, nu brinner det i knutarna.

När jag tittar på tulpanerna VILL jag tänka glada och soliga tankar. Men det går inte, för nån har lagt ett jävla lock över östergötland och vägrar släppa in sol. Jävligt taskigt, tycker jag.



För övrigt lovade Kalle att fixa 20 grader och sol till idag, men eftersom det är han som köpt blommor så är han förlåten.

Den där gamla oföretagsamheten från gymnasiet har kommit tillbaka. Trodde jag hade lärt mej att inte sätta mej ner utan att ta mej upp. Nu sitter jag här igen. Jag vet vad jag borde göra, vad jag måste göra, hur jag ska göra. Men jag kommer inte ihåg hur man reser sej från stolen. För många bloggar. För många annonser jag skulle kunna söka men som avfärdas av ett dåligt självförtroende.

Precis som alla timmarna som gick till att tänka på att plugga då, går timmarna till att tänka på att söka jobb nu. Då var jag rädd att om jag försökte skulle jag misslyckas, bättre att köra för att man inte har försökt än för att man är korkad. Nu är det lättare att inte försöka få jobb än att erkänna att ingen tycker att man är användbar.

Till påsk måste jag veta. Det verkar ju som att det blir Arholma i sommar.

Kalle kommer hem från skolan, jag blir glad för jag har väntat hela dagen, men orkar kanske inte visa det ordenligt. Han tar ett bad, vi myser lite och funderar på middag. Plötsligt känns allt tungt, jag säger att jag är trött men vet egentligen inte vad det handlar om. Vi ligger kvar i sängen, nära. Kalles mobil ringar och han går iväg. När han kommer tillbaka säger han att han blir orolig på riktigt, hur mår jag egentligen. Jag kan inte svara, försöker dra honom till mej, men han vill ha ögonkontakt. Då börjar jag gråta. Kalle säger inte så mycket, pussar mej i hårfästet sådär som jag älskar. Jag vet ju att han är orolig men jag kan inte förklara. Han säger att jag i alla fall måste äta, går och köper två pizzor och choklad på min beodran. Jag röker och när han kommer tillbaka har han köpt tulpaner. Världens finaste. Jag duschar, vi äter. Allt känns lite bättre, jag får dåligt samvete men kan inte förklara.

Måndag igen, kan kanske inte verka så viktigt vilken dag det är när man är arbetslös. Men jag låter mej vara ledig när Kalle är ledig, och därför är det meningen att jag ska ägna mej åt jobbsökandet när han är i skolan. Problemet med upplägget är att det, som jag sagt förut, inte finns några jobb att söka just nu.

Jag måste tvätta en konstig tvätt idag. Igår när jag skulle fiska upp min plånbok ur väskan, så badade den i vin. Jag hade, smart som jag är, stoppat ner hela vinboxen i väskan i lördags. På nåt vis hade den gått sönder och det var vin i HELA min väska... Problemet är att väskan antagligen inte klarar tvättmaskinen.. så jag vet inte riktigt hur jag ska få ut allt vinet för hand..

För övrigt måste jag dummsuga också. Kalles pappa och hans fu kommer förbi ikväll.

Vi är hos Ditte, det är nämligen fest på Bona i kväll. Kalle lagar mat för fulla mggar och vi försöker hjälpa till efter förmåga. Trevligheterna haglar och det är sådär mysigt som det brukade vara med Anna och Danne. Jag tycker om nuet.

Plötsligt skönk humöret som en sten. Jag hatar. Är grymt irriterad och det kryper i kroppen. På absolut ingenting. Jag antar att det kallas humörsvägningar. Fan.

Jag hittade ett jobb att söka, barnflickejobb. I Linköping. 6-12 månaders anställning. Det är säkert redan tillsatt och är det inte det kan jag i alla fall inte jobba så länge som de vill. Men jag sökte i alla fall. Antydde att jag ska plugga i höst.

Jag har fastnat lite. Johanna och jag pratade igår om att jag borde kolla äldreboenden och liknande för att se om de behöver personal. Men jag vet inte hur jag ska bete mej. Hjälp!

Nu ligger pengarna som ett tungt moln över allt igen. Jag ska få låna pengar av pappa. Han är underbar, lånar ut så fort jag ber honom utan att ifrågasätta. Jag är skyldig honom och mamma runt 6000 tillsammans. Ångest. Ju längre tid det tar innan jag får jobb ju mer växer skulden. Det suger. Jag känner mej livegen. Har inga egna pengar, lever på Kalle och är beroende av mamma och pappa. Att ingen säger nåt gör det nästa värre. Vill inte att de ska tro att jag tar det förgivet.

I påsk åker Oskar och jag till Sandefjord för att hälsa på mamma. Hon betalar.

Jag klickar upp en gammal mapp med blandad musik. Det mesta är hiphop som Hiba skickat. Det är flera låtar som påminner mycket om förra vintern. Så plötsligt, kommer låten jag fullständigt glömt bort, jag känner i kroppen att det är nåt som jag borde minnas.

Graduation (Friends Forever) med Vitamin C. Kommer du ihåg den Hiba? Vi lyssnade på den hela juni. Jag lyssnade på den och grät. På bussen, på väg hem från skolan. På bryggan. Jag vet att det är galet klychigt. Men den var så rätt då. Vi sa hejdå tre gånger med tårarna sprutandes. Fjärde gången lyckades vi hålla gråten borta, mest för att vi inte orkade mer tror jag. Jag hade konstant huvudvärk den veckan. För att jag hela tiden grät.

Första gången vi sa hejdå, när var det? Jag tror att det var när vi hade suttit på bryggan. Det var söndagen efter studenten och vi hade skickat ett sms till folk. "Flamman slutar brinna om inte du infinner dej på bryggan i morron kl tre." Vi tyckte att vi var jätteroliga. Efter några timmar på bryggan skulle du gå. Jag följde dej till bussen och vi började snyfta lite. Vi hade sagt nåt om att vi inte skulle göra det. Men efter ett tag klarade inte jag att hålla igen längre. Jag bröja hulka som ett barn. Du försökte trösta mej. Kallade mej jävla svenne och sa att jag skulle sluta gråta, annars jävlar. Jag ville skrika men kunde inte, din buss kom och du åkte till Gottsunda. Jag gick tillbaka till bryggan där Carro, Lisa (?) och Sverker var kvar. Vi visste inte vad vi skulle säga. Nån försökte med "Men Uppsala finns kvar" Och jag försökte förklara att även om jag kommer tillbaka blir det aldrig samma sak.

Nästa hejdå tror jag var på söndagskvällen, alltså samma dag som vi satt på bryggan. Jag kan ha blandat ihop det med nåt helt annat. Jag vet att jag var helt förstörd, kände att jag inte fixade att vara ensam. Du ringde och sa att din mamma ville att du skulle åka till mej. Eftersom det var enda gången du såg glad ut. Du tog bussen till stan och jag cyklade ner till Stora Torget för att möta dej. Du hade skrivit en dikt till mej på bussen. Du gav mej den, sa att jag skulle läsa medan du gick och köpte cigg. Jag bröjade läsa och grät som en tok. Än en gång svor du åt mej, "Men va fan Matilda. Det här var ju inte meningen." Jag kallade dej för jävla blatte tror jag. Sa att det varit lättare att flytta om det inte vorit för dej.

Tredje gången var när vi suttit hemma hos mej några timmar den natten. Din pappa skulle komma och hämta dej, Magda och Zeinab var med. Så att jag skulle få säga hejdå till dem också. Vi gick ner till bilen, grät igen såklart. Ni åkte iväg och jag vet inte exakt vad som sas i bilen. Men du ringde upp mej efter knappt fem minuter. Din pappa tyckte att jag såg så sorgsen ut när ni åkte och tyckte att du skulle sova hos mej, sista natten. Det var stora ord från honom.

När jag efter många om och men kom hem till mamma i Norrtälje och föröske förklara för henne vad jag kände sa hon att hon var avundsjuk på att vi alla älskade varandra så passionerat. Jag, Hiba, Siiri, Johanna, Lisa.
 
Några dagar senare började jag prata med Kallen på Helgon.

Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag ryser lite och känner att allt är lite för annorlunda för att jag ska få samma känsla igen.  Det har bara gått lite mer än ett halvår. Men jag har alltid varit lagd åt det sentimentala hållet. Mamma har alltid retat mej för det. Kalle brukar säga att jag kanske är lite för nostalgisk.

Medan jag skriver det här lyssnar jag hela tiden på låten.
As we go on, we remeber all the times we, had together. Klyschigt, jag vet!

Nu börjar det bli så där tråkigt igen. Det finns jobb att söka, det finns disk att diska, stök att städa undan och detsutom ett helt underbart väder att gå ut i.. Jag sitter och googlar släktingar...

Vi äter. Hela tiden. Och äter vi inte så dricker vi. Och gör vi inte det så röker vi eller snusar. Det finns ingen måtta och jag känner mej svullen, har gått upp fyra kilo sen nyår. Jag vill ha ett sånt där fastningspaket som mamma hade ibland när jag var liten. För att rensa ur kroppen..

Kalles mamma är här. Det är trevligt. Vi har varit på stan och tittat på Varamon. Sen handlade vi och lagade mat. Nu klipper hon Kalle. Jag hör hur de mumlar inne från toaletten. Det låter mysigt och jag saknar min mamma lite.