jotilda

När jag var liten blev jag väldigt arg på min mamma en gång. Efter att ha skrikit lite gick jag upp till mitt rum och ritade. När jag var klar gick jag ner med en helt svartmålad teckning till mamma. "Såhär känner jag mej" sa jag. Sen var jag glad igen.

Jag kan inte sätta fina ord på allt. Behöver lång tid på mej att kunna förklara. Jag kan inte alltid bli glad när jag ska, behöver få vara i fred för att komma ikapp med andra. Om jag känner att jag måste vara på ett visst sätt så låser det sej direkt. Ibland är jag tjurig och envis, kanske rentav en martyr, vad vet jag. Mamma har kanske alltid haft rätt. När det inte blir om jag vill blir jag sur. Jag hatar när folk påpekar att jag är sur eller arg. Jag har vad man kallar rödhårigt temprament. När jag var liten upplevde jag att ingen tog mej på allvar när jag var arg. Alla skrattade. Antar att det är likadant nu. Kan man inte förklara så är det inte befogat. Jag antar att jag uppfattas som självisk ganska ofta. Framför allt för de som lever nära. Jag är livrädd för att uppfattas tråkig. Jag är trygghetsnarkoman. Jag behöver mycket bekräftelse och uppmärksamhet.

Men det betyder inte att inte jag också gör så gott jag kan. Eller att jag inte förstår hur andra känner sej.  

Hemtantan: check
Smeinariet: check
Sömn:......


Hemtentan är alltså inlämnad, vi har haft seminarium idag. Men det känns inte som att jag sovit på tre dygn. Igår somnade jag runt halv fem, efter att jag gråtit en skvätt.  

Det är kaos. Helt enkelt. Har hemtenta till onsdag, en massa föreläsningar, seminarier och inga läsadagar i nästa vecka. Behöver köpa två böcker men pengarna kommer försent, detsutom fyller Kalle år i morgon och jag vill ha råd och tid att skämma bort.

Detsutom vill jag ha ett ton choklad. Men då blir man tjock.

Klockan är snart halv tio, inte så farligt tidigt kan man tycka. Men det känns inte som att jag sovit någonting. Börjar inte förän tolv men måste skriva klart att referat. Har jag tur hinner jag lägga mej ner en stund igen...

Att sova när jag kom hem från skolan var förstås min idè, det är alltid min idè när det handlar om att sova. Vems idè det var att inte gå upp när klockan ringde efter en timme är det däremot ingen som vet. Resultatet blev i alla fall att vi sov i tre timmar. Nu har jag bakat bröd, pluggat, varit nere på ÖG och tagit ett glas vin. Men varken jag eller Kalle är det minsta trötta, och det är dumt. I morgon är jag ledig, på torsdag också, problemet med det är att det finns en viss risk att jag ligger och sover alldeless för länge och ramlar ur den "duktiga"-perioden jag har börjat på. Det är skönt att kunna plugga när jag behöver. Vill inte bli som förut igen.

Håller på att kolla upp om det fortfarande går att engegera sej i nationen trots att terminen är i gång. Känner att jag borde "ta vara på nations livet".. som man säger. Är lite sugen på att sjunga i kör. Eller kanske jobba i baren. Eller både och. Har man tid med det? Nånting mer än att plugga borde jag i alla fall göra.

När jag var typ 15 hatade jag söndagar, som alla andra. Ni vet den klassiska söndagsångesten som var omöjlig att bli av med. Det kanske berodde på at helgerna aldrig var så bra som man hoppats innan att de skulle bli, vad vet jag.

Nu älskar jag söndagar. Vi har sovit länge, sett film, ätit soppa, gått på promenad och bakat bröd. Och jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte pluggat något.

Tillvaron känns läskigt behaglig just nu.