jotilda

Det har regnat idag. Och jag har kört post. Och sen satt jag med blöta skor i cafet. Det var skitkallt. Som tur var hämtade Oskar torra skor och en varm tröja. Nu ska jag sluta vara negativ.
 Johanna och jag ska titta på film ikväll. Äta chips och mysa i soffan, är lite sugen på Disney...
 Det är lustigt med regn dagar, allt blir så vemodigt. Jag saknar alla i Uppsala jättemycket idag. Jag längtar hem. Lyssnade på Winnerbäck i cafet och blev lite nere. Tänkte på Hiba. Jag saknar henne lite extra idag. Och Siiri, hon åkte till Tunisien igår. Innan hon åkte så ringde hon mej, halv åtta på morronen. När vi hade lagt på började jag nästan gråta, men jag var så trött att jag somnade om istället. 
 Detta kanske verkar totalt intet sägande och ointressant, men det är så jag är till sinnes idag. Och jag skyller på regnet.

Idag hade jag ett möte med mina chefer. Jag skulle cykla ner till affären på min svarta springare. Jag gick intet ont anande ner till min cykel och upptäckte att det var fågelbajs på sadeln. Detta kanske inte verkar vara någon stor grej. Vilket det inte heller är, men jag blev liksom så full i skratt. Kontrasterna farcinerar mej nämligen. I Uppsala kan man förvänta säg att cykeln inte har någon sadel (det har faktiskt hänt mej) när man kommer ner på morgonen. Eller att man kanske rent av inte har någon cykel alls (det har också hänt mej). Det finns risk att hjulen är borta eller punkterade, eller att någon har knatat iväg med cykelkorgen för att man glömt att låsa fast den (vilket hände min kompis). Sånt händer inte på Arholma, för här finns inga så dumma människor.När man går ner på morgonen kan man vara helt säker på att den står kvar med alla delarna på (om inte lillebror har lånat cykeln eller någon cykeldel..) Men man måste absolut ha med i beräkningarna att det kan vara någon som har bajsat på sadeln. Detta är kontraster, om än väldigt små, men sådana som man märker. Uppenbara kontraster som till exempel att det är tystare här än i Uppsala eller att det är mindre folk, är inte lika intressanta.   

Jag tror att det delvis är tackvare dessa småsaker som jag mår lite bättre idag. Det känns lättare att vara här, mindre jobbigt att inte vara i Uppsala. Även om jag saknar det så att det gör ont, så har jag hittat tillbaka till känslan som säger: Arholma i mitt hjärta!

Igår gick flytten från Uppsala. Eller snarare: alla sakerna packades, rummet städades ur, pappa åkte iväg med mina saker i bilen och jag fick åka buss hem. Grät mej igenom industriområdet. Jag är så fruktansvärt less på att packa ihop mitt liv i kartonger. På tre år har jag hunnit göra det 7 (sju) gånger. Nu känner jag mej hemlös.
 Det känns som att det var tre månader sen jag, mamma, pappa och brorsan svängde in på parkeringen utanför Wattholma (elevhemmet). Allt var nytt, konstigt och stort. Jag skulle börja gymnasiet och flytta hemifrån. Det är i själva verket tre år sen och nu har jag flyttat hem igen. Jag förstår ingenting. Så här i efterhand känns det som att allt har gått så fort. Som att jag inte har hängt med, och det svider i mitt hjärta när jag tänker på att jag inte längre bor i Uppsala, att jag inte längre går i Sp3C, att jag inte längre är elev på Linneskolan. Att jag inte längre kommer att träffa mina klasskompisar varje dag. Att jag inte kommer att träffa Hiba varje dag. 
 Uppsala har lärt mej mycket. Att älska en plats, att längta hem så att man gråter, att tycka om någon så att det gör ont i hjärtat. Uppsala har lärt mej att lyssna, att prata, att förstå, att erkänna att jag inte förstår. Uppsala har till och med lärt mej att tycka om mej själv, stundvis. Uppsala har gett smärta och lycka, Uppsala har gett mej det jag lever för. 
 Allt detta är klyschigt, fånigt. Men det är så här jag känner, schlagertext liknande eller inte.     
 I fredags tog jag studenten, därav flytten. Var nästan lite orolig att vi hade försört dagen redan innan med allt vårt prat om hur underbart det skulle bli. Att vi hade analyserat sönder det. Jag trodde inte att känslan vid utspringet skulle kunna bli så stark eftersom vi hade pratat om den innan vi visste. Men när det väl kom, studenten, utspringet, så var allt så mycket större än vad man någonsin kunnat tänka sej. Och jag som innan har varit så orolig för att jag inte skulle kunna släppa fram känslorna och gråta och skrika (framför allt var jag orolig att jag skulle flytta utan att gråta) grät och skrek som aldrig förr.
 De senaste dagarna, sen i fredags, har jag gråtit ungefär två gånger om dagen. Och gudarna ska veta hur mycket jag behövt det. Två-tre månaders smärta har äntligen (eller snart i alla fall) kommit ut. 
 Det jag vill ha sagt med allt detta är att Uppsala alltid finns i mitt hjärta, likaså gör ni, och som Felix (Texas) sa: Uppsala kommer alltid vara mitt hem. Även om jag kanske inte återvänder.