jotilda

Jag sitter och "arbetar" med min VFU-rapport, pratar med Moa på msn och dricker lite vin. Är smålullig och toksentimental. Berättar för Moa säkert fyra gånger om hur mycker jag saknar henne och att jag faktiskt, till viss del, har henne att tacka för att det är Kalle och jag idag. Och för att vi har förlovat oss.

Det var nämligen så att jag var hemma hos Moa och Toni i Kristinehamn helgen innan jag träffade Kalle. Efter nån dag berättade jag för Moa om Kalle, och att jag funderade på att åka till honom i Motala för att hälsa på direkt från Kristinehamn (jag hade ju mitt ÅR som Kalle brukar kalla det). Moa var väldigt bra på att uppmuntra mej till att åka istället för att banga. Nu kan jag ju inte vara annat än överlycklig för att jag åkte.

I morgon har jag min första VFU (=praktik). Det är bara i en vecka, på gott och ont eftersom vi har en jättestor VFU-uppgift att göra men jag börjar bli rätt nervös. Det är mycket som ska vara förberätt när jag kommer dit i morgon och jag är vansinnigt rädd för att ha missat nåt.

Om  jag bara kommer ihåg att ta med mej matlådan ska det väl gå ganska bra...

Det pratas mycket om att det är så SKÖNT att vara ensam. Att man behöver egentid etc. Jag har aldrig riktigt förstått resonemanget, antagligen eftersom jag själv ligger i fosterställning, äter choklad och tittar på det sämsta som finns på tv med en skopa ångest över mej när jag är ensam. Jag får ingenting gjort och vill inte heller göra nåt. Ambitionsnivån ligger på noll.

Däremot finns det en variant som passar mej perfekt. Det är när Kalle är så trött att han inte kan hålla sej vaken på eftermiddagen. Som nu. Han ligger och snarkar i sovrummet. Jag hör honom, jag vet att han är där och om jag får tråkigt eller känner mej ensam kan jag gå in och väcka honom. Men, jag får göra vad jag vill och kan göra det ifred. Det är den ultimata lösningen.

Då kan man ju i för sej tycka att det är synd att jag inte använder tiden till att plugga...