Norge
Det pratades, som ni vet, om Norge i flera veckor, månader. Nu är jag här. Jag hade förträngt tanken på Norge, övertygat mej själv om att det aldrig skulle hända. På riktigt. Därför satt jag hela vägen hit, nästan 8 timmar, och var chockad. Grät som ett barn. Ibland hysteriskt hulkande på toaletten, ibland stilla gråtandes på min sittplats. Så forstatte resten av kvällen.
Nu har jag i alla fall lugnat ner mej. Det hjälpte lite att hoppa in och jobba redan i dag på barnhagen. Då blev jag tvungen att fokusera.
Jag hoppas att jag kommer att bli mer positiv. Den genomgående känslan för en studn sen var att jag inte kommer trivas här, och att jag inte heller har någon ambition att trivas. Nu känns det okej.
Nu har jag i alla fall lugnat ner mej. Det hjälpte lite att hoppa in och jobba redan i dag på barnhagen. Då blev jag tvungen att fokusera.
Jag hoppas att jag kommer att bli mer positiv. Den genomgående känslan för en studn sen var att jag inte kommer trivas här, och att jag inte heller har någon ambition att trivas. Nu känns det okej.
Kommentarer
Trackback
