jotilda

Jag tänkte, så slipper vi ta det i små doser och många gånger, berätta vad jag saknar. 
 Jag saknar mina vänner, så klart. Jag har inte träffat Siiri på tre veckor. Min Johanna träffade jag för typ fyra veckor sen... och hur många veckor det var sen jag träffade Hiba och vår Johanna vill jag inte ens tänka på. Substitutet har hittills varit att prata i telefon. Men nu kan vi inte ens det. Jag kan knappt messa. Jag vill ha de meningslösa men ändå så nödvändiga dagsrapporterna som jag och Johanna ständigt avlägger. Jag vill att Hiba ska kunna ringa när hon går hem från bussen i det mörka Gottsunda. Jag vill skicka sms till Siiri när jag kommer på saker som har med henne och mej att göra.
 Jag saknar Arholma. I katergorin Arholma ingår pappa, Oskar, Emil, Anna, Danne, Lucas, Daniel, Hanna& Jocke, Tove osv osv. Jag saknar knäppa middagar med "gänget", som mamma och jag brukar kalla dem. Middagar där man dricker, äter och skrattar så att magen ömmar i dagar efteråt. Och vattnet så klart. Det är kanske viktigast. 
 Jag saknar Uppsala. Människorna, staden. Kanske lite grann av mitt "gamla liv". Rentav skolan. (Men det är väääääldigt lite i sådana fall). I saknandet av Uppsala räknar jag in saknadet av mammas vänner Karro&Ciszi och deras barn. De var väldigt viktiga när jag bodde i Uppsala.
 Jag saknar så klart min mormor och farmor. Mycket. De är guld värda. Punkt.
 Jag saknar Kalle. Jag saknar alla semknamnen, även de fula. Jag saknar frågan "Får jag slå några bollar?". Jag saknar att någon står bakom och tittar på min rumpa när jag bäddar. Jag saknar någon i sängen. Jag saknar snarkningarna. Jag saknar förmiddagarna, eller eftermiddagarna, när Kalle ringer från skolan och undrar om jag är vaken och om jag vill komma ner till stan och fika. Jag saknar alla kvällarna med Ditte. Jag saknar chokladfrossan som vi bortförklarade med "pojkväns-sjukan". Jag saknar Idol. 
 Det, är vad jag saknar.