jotilda

Pappa ringde i morse och berättade att en gammal barndomsvän till mej ligger på sjukhus. Han spyr blod och de vet inte vad det är. Pappa ringde för att han inte ville att jag skulle få veta bakvägen. Det har hänt förut och jag har blivit skitarg.

Jag har alltså inte träffat den här killen på jättelänge, jag tror att han hänger med min bror ibland. Men jag kom att tänka på att han måste ha varit den första killen jag var kär i. Jag och de andra tjejerna brukade sitta på rasterna när vi gick på lekis och prata om vem han var kär i. Eftersom det bara gick två killar i våran klass hade vi inte så mycket att välja på.

Som följd av "första kärleken"-tankarna kom jag att tänka på min första "pojkvän". Jag gick var åtta eller nio och han var nio eller tio. Jag var superkär i honom och lyckades en dag ta mod till mej att fråga chans, med hjälp av en lapp i hans bänk och han sa ja.

I mellanstadiet var jag "tillsammans" med två killar i ungefär tre veckor var. Det var fråga chans hysteri i våran skola, vi hade väl inget annat att göra på landet, och ja sa ja när de frågade bara för att.

Sommarlovet mellan sexan och sjuan blev jag kär i en kompis till min lillebror. Han var ett år yngre men kom från Norrtälje, nytt blod ni vet. När jag tillslut lyckats komma över den killen blev jag kär i en ny. Han gick i nian, jag  sjuan. Han var snygg, och jag inbillade mej at han liknade Håkan Hellström. Efter att ha varit olyckligt kär i vå olika killar i säker sammanlagt ett år gav jag upp. Jag gör så ibland. Bestämde mej för att inte bli kär  på det sättet. Jag klarade mej genom resten av delen av högstadiet och nästan hela gymnsaiet.

Tills jag träffade Niklas på helgon.net,  vårterminen i trean. Jag mådde skit och råkade sätta hoppet på att allt skulle bli bra tack vare honom. Tyvärr var han en fullständig idiot och jag mådde bara sämre. Grejjen med Niklas var detsutom att jag inte var kär i honom, frågan är om jag ens villle ha honom. Men på nåt vis blev jag nästan besatt.

Efter den smällen fanns bara ett svalt intresse, eller hopp för att nånsin träffa nån. Jag accepterade tanken och var ganska nöjd.

Det var då Kalle dök upp. På helgon lustigt nog. Alla som är i ett förhållande själva säger ofta till singlar att "det kommer när man minst anar det". Jag får väl hålla med om det, även om det tar emot.

Kalle är den första killen som jag på riktigt har varit intresserad av, som jag vill vara med så länge han låter mej, som jag faktiskt älskar.