jotilda

Om några timmar åker jag till Sthlm. Ska träffa Siiri, sen åker vi vidare till Uppsala där vi ska träffa klasskompisar. Eller gamla klasskompisar kanske man säger, vi går ju inte i samma klass längre. På söndag kommer Hiba. 
 Det ska bli kul, skönt med miljöombyte. Men jag kom på igår kväll att när jag hittills har tänkt på det har jag känt mej gråtfärdig. Den lätta paniken från december och Norge bubblar upp. Någon del av mej tror jag att jag ska åka ifrån Kalle och Motala och vara borta i veckor. Kanske längre. Så är det ju inte.
 Jag hoppas att jag inte kommer längta tillbaka hit hela helgen bara. Fast det kan vara bra att längta lite ibland.

Solen skiner idag, då känns allt bättre. Jag tänker på hur det hade varit om jag suttit på Arholma nu. Eller någon annanstan och bott ensam. Då hade det inte bara varit jobbigt på dagarna, utan även på kvällarna och nätterna. Jag hade aldrig gått och lagt mej, tittat på tv dygnet runt. Antagligen inte ätit så mycket. Tagit nån promenad mitt i natten för att få bort rastlösheten. Jag hade varit ännu mer förbannad på att mamma inte har tid med mej. Inte orkat prata med någon alls.
 Men nu är det inte så. Jag har Kalle. Han håller upp mej. Gör mej glad.
 Nu väntar jag bara på att Panodilen ska fungera, sen ska jag ta en promenad.

Det känns rätt hopplöst nu. Jag gör vad jag kan, försöker och anstränger mej när jag orkar. Men jag har ingen lust idag. Det är inte roligt att söka jobb man inte kommer att få, gå runt eller ringa människor som redan har jobb för att fråga om de, kanske, har nåt till mej. Sälja sej själv genom att säga "Nej, jag har ingen utbildning. Nej, jag kan ingenting. Men jag är bra i alla fall. Tror jag". Hur ska jag få dem att tro på det när jag inte själv gör det. 
 Kalle försöker peppa mej. Det är gulligt, men jag känner mej bara ännu sämre. Han tycker att jag ska gå till Arbetsförmedlingen. Och det borde jag. Men jag kan inte släppa känslan av att det innebär att erkänna att jag inte klarar mej själv. 
 Jag är för kräsen. Jag kan inte tänka mej att jobba med vad som helst. Jag vill göra något som känns lite roligt. Lite meningsfullt, meningsfullt i min värld. Men jag har ingen rätt att vara kräsen. Jag är arbetslös och då är det inte okej att tro att man får välja. 
 Ringde mamma för några dagar sen för att få lite stöd. Hon gjorde klart att jag får skylla mej själv. Att det kanske inte är meningen att jag ska vara i Motala. Var ska jag då vara fårgade jag. Sandefjord sa hon. Och detsutom har jag ju inte sökt jobb så länge, så det finns ingen anledning att deppa. Sa hon. Tack mamma. Det är fint att du finns där när du behövs.
 Så. Vad gör jag nu. Helst vill jag lägga mej ner i sängen eller soffan med täcken och kuddar. Titta på TV eller en film. Klaga över mensvärken. Men vad ska jag då säga att jag har gjort hela dagen när Kalle eller någon annan frågar. Hur ska jag då svara för att inte känna mej ännu sämre?
 Jag vill gråta, men jag har det egentligen för bra för det.

Jag har varit duktig. Vill bara tala om det. Har skrivit en arbetsansökan och ett cv som Kalle ska skriva ut. Så nu kan jag söka jobb. Aktivt.
 Detsutom har jag tvättat. Om jag diskar också så har jag nog presterat personbästa. 
 Mamma messade. Jag får mer pengar från Norge :)

Robbin och Sverker ringde från Palermo. Det skrålade i bakgrunden och de var fulla och glada. Sverker har precis kommit hem från England och ägnar sej åt att träffa alla "gamla" vänner. Vad Robbin gör antar jag att det inte är någon som vet. Nu längtar jag till Uppsala. På ett bra sätt. Så klart. Men jag har lovat att komma dit innan Sverker rycker in den 28:e januari.
 Både Sverker och Robbin undrade för övrigt vad fan jag gör i Motala. Det kan ni få fundera på. Men ni kommer att förstå när ni träffar Kalle.