jotilda

Solen skiner idag, då känns allt bättre. Jag tänker på hur det hade varit om jag suttit på Arholma nu. Eller någon annanstan och bott ensam. Då hade det inte bara varit jobbigt på dagarna, utan även på kvällarna och nätterna. Jag hade aldrig gått och lagt mej, tittat på tv dygnet runt. Antagligen inte ätit så mycket. Tagit nån promenad mitt i natten för att få bort rastlösheten. Jag hade varit ännu mer förbannad på att mamma inte har tid med mej. Inte orkat prata med någon alls.
 Men nu är det inte så. Jag har Kalle. Han håller upp mej. Gör mej glad.
 Nu väntar jag bara på att Panodilen ska fungera, sen ska jag ta en promenad.