jotilda

Jag klickar upp en gammal mapp med blandad musik. Det mesta är hiphop som Hiba skickat. Det är flera låtar som påminner mycket om förra vintern. Så plötsligt, kommer låten jag fullständigt glömt bort, jag känner i kroppen att det är nåt som jag borde minnas.

Graduation (Friends Forever) med Vitamin C. Kommer du ihåg den Hiba? Vi lyssnade på den hela juni. Jag lyssnade på den och grät. På bussen, på väg hem från skolan. På bryggan. Jag vet att det är galet klychigt. Men den var så rätt då. Vi sa hejdå tre gånger med tårarna sprutandes. Fjärde gången lyckades vi hålla gråten borta, mest för att vi inte orkade mer tror jag. Jag hade konstant huvudvärk den veckan. För att jag hela tiden grät.

Första gången vi sa hejdå, när var det? Jag tror att det var när vi hade suttit på bryggan. Det var söndagen efter studenten och vi hade skickat ett sms till folk. "Flamman slutar brinna om inte du infinner dej på bryggan i morron kl tre." Vi tyckte att vi var jätteroliga. Efter några timmar på bryggan skulle du gå. Jag följde dej till bussen och vi började snyfta lite. Vi hade sagt nåt om att vi inte skulle göra det. Men efter ett tag klarade inte jag att hålla igen längre. Jag bröja hulka som ett barn. Du försökte trösta mej. Kallade mej jävla svenne och sa att jag skulle sluta gråta, annars jävlar. Jag ville skrika men kunde inte, din buss kom och du åkte till Gottsunda. Jag gick tillbaka till bryggan där Carro, Lisa (?) och Sverker var kvar. Vi visste inte vad vi skulle säga. Nån försökte med "Men Uppsala finns kvar" Och jag försökte förklara att även om jag kommer tillbaka blir det aldrig samma sak.

Nästa hejdå tror jag var på söndagskvällen, alltså samma dag som vi satt på bryggan. Jag kan ha blandat ihop det med nåt helt annat. Jag vet att jag var helt förstörd, kände att jag inte fixade att vara ensam. Du ringde och sa att din mamma ville att du skulle åka till mej. Eftersom det var enda gången du såg glad ut. Du tog bussen till stan och jag cyklade ner till Stora Torget för att möta dej. Du hade skrivit en dikt till mej på bussen. Du gav mej den, sa att jag skulle läsa medan du gick och köpte cigg. Jag bröjade läsa och grät som en tok. Än en gång svor du åt mej, "Men va fan Matilda. Det här var ju inte meningen." Jag kallade dej för jävla blatte tror jag. Sa att det varit lättare att flytta om det inte vorit för dej.

Tredje gången var när vi suttit hemma hos mej några timmar den natten. Din pappa skulle komma och hämta dej, Magda och Zeinab var med. Så att jag skulle få säga hejdå till dem också. Vi gick ner till bilen, grät igen såklart. Ni åkte iväg och jag vet inte exakt vad som sas i bilen. Men du ringde upp mej efter knappt fem minuter. Din pappa tyckte att jag såg så sorgsen ut när ni åkte och tyckte att du skulle sova hos mej, sista natten. Det var stora ord från honom.

När jag efter många om och men kom hem till mamma i Norrtälje och föröske förklara för henne vad jag kände sa hon att hon var avundsjuk på att vi alla älskade varandra så passionerat. Jag, Hiba, Siiri, Johanna, Lisa.
 
Några dagar senare började jag prata med Kallen på Helgon.

Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag ryser lite och känner att allt är lite för annorlunda för att jag ska få samma känsla igen.  Det har bara gått lite mer än ett halvår. Men jag har alltid varit lagd åt det sentimentala hållet. Mamma har alltid retat mej för det. Kalle brukar säga att jag kanske är lite för nostalgisk.

Medan jag skriver det här lyssnar jag hela tiden på låten.
As we go on, we remeber all the times we, had together. Klyschigt, jag vet!