jotilda

När jag var liten blev jag väldigt arg på min mamma en gång. Efter att ha skrikit lite gick jag upp till mitt rum och ritade. När jag var klar gick jag ner med en helt svartmålad teckning till mamma. "Såhär känner jag mej" sa jag. Sen var jag glad igen.

Jag kan inte sätta fina ord på allt. Behöver lång tid på mej att kunna förklara. Jag kan inte alltid bli glad när jag ska, behöver få vara i fred för att komma ikapp med andra. Om jag känner att jag måste vara på ett visst sätt så låser det sej direkt. Ibland är jag tjurig och envis, kanske rentav en martyr, vad vet jag. Mamma har kanske alltid haft rätt. När det inte blir om jag vill blir jag sur. Jag hatar när folk påpekar att jag är sur eller arg. Jag har vad man kallar rödhårigt temprament. När jag var liten upplevde jag att ingen tog mej på allvar när jag var arg. Alla skrattade. Antar att det är likadant nu. Kan man inte förklara så är det inte befogat. Jag antar att jag uppfattas som självisk ganska ofta. Framför allt för de som lever nära. Jag är livrädd för att uppfattas tråkig. Jag är trygghetsnarkoman. Jag behöver mycket bekräftelse och uppmärksamhet.

Men det betyder inte att inte jag också gör så gott jag kan. Eller att jag inte förstår hur andra känner sej.