jotilda

Vad fan är dealen med det här regnet föresten? Nu MÅSTE det bli fint väder i helgen för jag har JÄTTEMYCKET glass i frysarna..
 Jag har bara två saker i huvudet just nu. Det ena är post, det andra är glass.. Man blir som man umgås...
 Funderar på att fota alla brevlådorna. Det finns ganska många fina. Tror att det skulle kunna bli en snygg bildserie.

Det roliga med att dela ut posten är att man får en liten bättre aning om var folk bor. Jag kan nämligen känna igen ansikten, men jag vet inte vad de heter. Sen kan jag en del namn, men kan inte para ihop dem med ansiktena. Vissa ansikten vet jag var de hör hemma, men jag vet inte deras namn. Vissa namn vet jag var de hör hemma men jag kan inte para ihop det med ett ansikte. Allt detta blir ganska rörigt, och jag får nästan gissa vad folk heter. Problemet blir med dem som tycker att jag borde veta vilka de är, var de bor eller vad de heter. Vilket ä omöjligt när ön ca en månad om året får en femdubblad befolkning.
 Med hjälp av posten kan jag alltså placera lite fler namn på fler ställen och i allra bästa fall möter jag folk vid deras brevlådor; då kan jag smygtitta och på det viset få reda på namnet. Idag möte jag till exempel en kvinna som jag misstänkte vad hon hette. Men inte hade en aning om att hon bodde på den sidan av ön. Om jag skulle ha gissat hade jag gissat på motsattsen.
 Det knäppa blir när det visar sej att folk vet vem jag är, men jag inte vet vilka de är. Som i cafèt för några veckor sen: Det regnade ute så det var ganska mycket folk inne i cafèt som tog skydd. Jag stod och småpratade lite med några och en kvinna frågade mej om jag var uppväxt här. Ja sa att ja det är jag. Då böjde hon sej framåt tittade lite närmare på mej och sa: Ja, men du är ju en Linell ser jag ju nu. Det visade sej att hon var en gammal klasskompis till pappa och hon hade fattat att jag var en Linell för att jag var lik honom. Så plötsligt hade hon fullständig koll på mej och jag hade ingen aning om vem hon var. 
 Senast igår pratade jag med ett par som är ganska nya här. Vi pratade om lite allt möjligt och jag frågade var de bodde. De förklarade, så nu har jag koll på dem :), och jag sa att jag bor i Österhamn. De svarade bara: Vi vet.  

Jag använder bloggen som terapi. Ta din ångest och gör något kreativt.. Chansen att hitta nåt vättigt är alltså liten. Idag känner jag mej fånig... Att känna sej fånig är nästan värre än att känna sej dålig. Det är som att man blir förnerdrad av sej sj, om och om igen..

Idag saknar jag Hiba och Siiri. Jag gjorde en lite bildserie om det på bilddagboken. Den är väldigt fånig men det hjälpte lite.
 Jag vill gå ut i rusket, som får mej att känna november känslor, med Johanna. Men jag får inte. För mej sj. Jag försker att vara förnuftig och stanna inne, eftersom jag håller på att bli sjuk. Förnuftighet är dock inte min starka sida.
 Jag har funderat på favoritord.. favoritord är så bra att ha, sånna ord som får en att lysa upp när man är lessen. Eller som sätter fingret på saker. Alltså ord som kanske egentligen inte finns.. Veckans ord är "Väljningsångest". Jag hittade två andra fina ord för nån månad sen. De har inte så stor betydelse, men de är mysiga. "Guldhummle" och "Fjärlisbuske". "Hallonländer", "Regnbågsfamiljer" och "Bonusbarn" är några av mina absoluta favoriter.
 "Ordbajs" är annars ett bra ord.

Idag är jag ledig, min enda lediga dag på en vecka. Det är grått och blåsigt ute. Det känns trist.
 Gick upp jättejättetidigt för att köra lillebror till jobbet. Nu funderar jag på att springa. Och kanske äta frukost. Idag måste jag städa mitt rum, och resten av huset. Jag ska tvätta. Sen vill jag titta på film. Kanske Amelie. Och måla med fingerfärg. Och jag vill läsa en bok. Har inte läst en bok på flera månader, nu går det så trögt att komma in i böcker att jag behöver massa tid i lugn och ro. Tyvärr tror jag att jag kommer titta på klockan om några timmar och inse att jag inte gjort nåt av det jag skulle göra. Jag hatar min milslånga startsträcka. Den förhindrar mej att göra så mycket. Man förlorar mycket tid på att sitta och fundera på vad man ska göra och hur. Nu till exempel, sitter jag och försöker ladda upp en ny pressbild på helgon.. Det funkar inte som jag vill och jag blir väldigt frustrerad. Men varför anstränger jag mej? Det är inte speciellt viktigt. Och om jag inte får till det så kommer jag inte sitta ikväll och tänka "Skit också, jag laddade inte upp nån ny pressbild"
 Jag håller på att lära mej vad som är rellevant att lägga energi på. Att ladda upp en pressbild är det inte. Att få ångest över småsaker är inte heller rellevant.. i nåt sammanhang. 
 Jag håller på att lära mej att ta dagar som de kommer. Det är mitt mission i höst, kanske hela året. Jag ska INTE få panik för att jag inte vet vad som händer om ett halvår.
 Jag saknar Siiri, jag saknar Hiba. Jag lever tack vare Johanna. annars hade jag längtat ihjäl mej.

Idag blev en av mina närmaste vänner foster moster, detta är för övrigt mitt absoluta favorit ord just nu. Hela Arholma har varit på spänn sen i onsdags när vattnet gick, och nu, nästan två och ett halvt dygn senare, kom bebisen ut med kjejsarsnitt. Det blev en pojke.
 För ett tag sen, vet inte exakt när, fick en kompis till mej en dotter. Och för ca en månad sedan fick grannen en son.  
 Alla goda ting är tre, jag önskar all lycka till de nya barnen.