jotilda

Okej, det här kanske verkar helt sjukt, men, det är fredag, alltså helg. Och jag hatar det! Jag vill inte sitta här och vara ledig. Jobba gör jag gärna. Jag trivs till och med. Men jag vill inte ha ledig tid.
 Fick mess av Kalle, han skrev att de ska titta på idol (vilket jag redan hade fattat så klart), jag blev så fruktansvärt avundsjuk. Jag vill också se idol och dricka vin. Och jag tycker inte ens om idol.
 Nu ska vi på personalfest på restaurangen. Men jag hoppas att vi kanske kan höras i morron.. Jag tänkte försöka fixa skype-möjligheter.
 Och Kalle, jag tänker ladda på mobilen om jag har möjlighet. För ikväl, prinsen min, tänker jag fyllemessa. Kanske i Bratislava-klass.  

Jag letar runt lite bland mina bilder på datorn, mest för att ha något att göra. (Andra alternativ på kvällssysselsättning är att sitta på trappan och röka, och det kan till och med jag tröttna på).
 Jag hittade i alla fall den här bilden. Den är från båtmässan i vintras. Jag var helt slutkörd, bland annat på grund av skolan och skolkade den fredagen för att umgås med familjen. Det var jag, pappa, Emil, Oskar och Daniel. Senare stötte vi ihop med Anna&Danne. Det är så klart Danne som har tagit bilden. Jag råkade luta mej mot skylten. Det tyckte Danne var roligt. Kanske har det med min frisyr att göra, att jag faktiskt ser ut som en fågelskrämma.

I morse när jag kom till jobbet hälsade jag på en mamma som jag inte hann hälsa på igår (trodde inte att det fanns några föräldrar kvar som jag inte sagt hej till, men tydligen). Hon berättade att hennes dotter, Filippa, hade pratat hela kvällen om de svenska orden hon lärt sej i barnhagen igår. Jag blev glad, för det MÅSTE vara positivt. Om barnen pratar om svenskaord hemma som jag lärt dem, kan de inte hata mej.. Eller hur??

Idag var det turdag på barnhagen. Det heter så, när det är utflyktsdag. Det är ett underbart namn, eftersom barnen blir så lyckliga när de får komma ut på uttflykt eller promenad. Alltså har de tur.. Ni fattar..
 Idag regnade det tyvärr, så det blev inte mycket till turdag. Men jag tog en sväng med de minsta i en fruktansvärt tungkörd fyrsittsig barnvagn.
 Efter turen och fika skulle alla ungarna ut och leka. Jag fick uppdraget att hjälpa alla på med kläderna. Jag har klätt på 22 ungar overall, eller dress som det heter på norska, och regnkläder. Ovanpå. De tog minst en timme innan alla var klara. Efter hade jag en välbehövlig halvtimmes paus, innan jag skulle ut i regnet själv alltså. Det var knappast mysigt med den sandiga leran över hela gården, barnen hade lera i ansiktet och på hela händerna. När de skulle in fick vi spola av dem med en vattenslang och jag stod u hallen och hjälpte alla av med de dubbla lagren av kläder. 
 Det kanske inte låter så, men det var en ganska bra dag.
 Nu hoppas jag bara att barnen tycker om mej, eller i alla fall inte hatar mej. Det känns som att det kommer bli svårare att göra ett bra jobb då.

Jag tänkte, så slipper vi ta det i små doser och många gånger, berätta vad jag saknar. 
 Jag saknar mina vänner, så klart. Jag har inte träffat Siiri på tre veckor. Min Johanna träffade jag för typ fyra veckor sen... och hur många veckor det var sen jag träffade Hiba och vår Johanna vill jag inte ens tänka på. Substitutet har hittills varit att prata i telefon. Men nu kan vi inte ens det. Jag kan knappt messa. Jag vill ha de meningslösa men ändå så nödvändiga dagsrapporterna som jag och Johanna ständigt avlägger. Jag vill att Hiba ska kunna ringa när hon går hem från bussen i det mörka Gottsunda. Jag vill skicka sms till Siiri när jag kommer på saker som har med henne och mej att göra.
 Jag saknar Arholma. I katergorin Arholma ingår pappa, Oskar, Emil, Anna, Danne, Lucas, Daniel, Hanna& Jocke, Tove osv osv. Jag saknar knäppa middagar med "gänget", som mamma och jag brukar kalla dem. Middagar där man dricker, äter och skrattar så att magen ömmar i dagar efteråt. Och vattnet så klart. Det är kanske viktigast. 
 Jag saknar Uppsala. Människorna, staden. Kanske lite grann av mitt "gamla liv". Rentav skolan. (Men det är väääääldigt lite i sådana fall). I saknandet av Uppsala räknar jag in saknadet av mammas vänner Karro&Ciszi och deras barn. De var väldigt viktiga när jag bodde i Uppsala.
 Jag saknar så klart min mormor och farmor. Mycket. De är guld värda. Punkt.
 Jag saknar Kalle. Jag saknar alla semknamnen, även de fula. Jag saknar frågan "Får jag slå några bollar?". Jag saknar att någon står bakom och tittar på min rumpa när jag bäddar. Jag saknar någon i sängen. Jag saknar snarkningarna. Jag saknar förmiddagarna, eller eftermiddagarna, när Kalle ringer från skolan och undrar om jag är vaken och om jag vill komma ner till stan och fika. Jag saknar alla kvällarna med Ditte. Jag saknar chokladfrossan som vi bortförklarade med "pojkväns-sjukan". Jag saknar Idol. 
 Det, är vad jag saknar. 

 Det pratades, som ni vet, om Norge i flera veckor, månader. Nu är jag här. Jag hade förträngt tanken på Norge, övertygat mej själv om att det aldrig skulle hända. På riktigt. Därför satt jag hela vägen hit, nästan 8 timmar, och var chockad. Grät som ett barn. Ibland hysteriskt hulkande på toaletten, ibland stilla gråtandes på min sittplats. Så forstatte resten av kvällen.
 Nu har jag i alla fall lugnat ner mej. Det hjälpte lite att hoppa in och jobba redan i dag på barnhagen. Då blev jag tvungen att fokusera.
 Jag hoppas att jag kommer att bli mer positiv. Den genomgående känslan för en studn sen var att jag inte kommer trivas här, och att jag inte heller har någon ambition att trivas. Nu känns det okej.