jotilda

Pengar, eller snarare de icke existerande pengarna, är grejjen just nu. Jag vill inte längre ha ett jobb för att ha något att göra på dagarna, utan för att vi ska kunna äta. Att göra roliga saker är inte att tänka på och jag känner att ångesten ibland kommer krypandes. Som det är nu kan jag inte hjälpa till ekonimiskt alls. Kalle säger hela tiden att jag ska ta det lugnt. Inte tänka på det. Det ordnar sej. Säger han.

Men i morse, när elräkningen, som ska betalas i slutet av mars kom, och Kalle konstaterade att radiotjänst ska betalas samma månad. Då syntes paniken hos honom också.

Vad fan ska jag göra.

Så här ser Kalles och mina planer ut just nu. Åsikter?

Jag var på arbetsförmedlingen och fick en handledare idag. Det kändes bra. Vi skrev in vad jag har gjort, vill göra och kan tänbka mej att jobba med under tiden. Hon var bra, tog mej på lite lagom allvar och var trevlig och positiv. Hon sa att hon inte trodde att jag behövde så mycket hjälp, att om jag fortsätter som jag gjort hittills, så kommer jag få jobb snart.

Jag fick ett nummer till en studievägledare i stan som jag ska ringa snart. Nu ska vi planera framtiden. Och jag har inte framtidsångest!

Vi åt middag klockan fem. Nu bakar vi äppelpaj. Alla sitter och degar och jag tror, hoppas, att vi har det ganska bra. Så bra vi kan ha det. Det duger bra.

Ditte och jag har tittat på film i regnet, det är sånt man kan göra på dagarna när man, till exempel, är arbetslös. Det är inte en ultimat tillvaro, men även det, så bra det kan bli.

Vi kanske inte orkar eller har råd att göra allt vi vill eller borde. Men vi har det bra. Så bra vi kan ha det.

Nu börjar det bli extrem tråkigt igen. Har kollat alla sidor jag kan komma på. Allt jag kommer på att jag skulle kunna göra följs av ett motargument. Jag kan till exempel inte städa, för jag måste gå ner med saker till källaren. Och Kalle har nyckeln.

Ni fattar.

Kalles lov är slut. Det finns två sidor av det. Antingen är det bra, som Ditte påstår, för att vi får lite rutiner i våran vardag. Det har hon så klart rätt i. Kalle har dessutom roliga saker att berätta från skolan och vi kan låtsas att vi också har gjort något riktigt under dagen. 

Det kan också vara dåligt, som jag vill hävda, för att det innebär att jag måste ta tag i mitt jobbsökande igen. Dessutom måste jag sitta hela dagarna och vänta på att han ska komma hem.

Det är vår idag. Som de flesta så klart har märkt. Vi var uppe jättetidigt och när klockan var ett kändes det som att den borde varit fyra fem. Vi har varit ute jättemycket, till och med "spelat" fotboll. Att säga att jag spelade skulle vara att ta i. Mitt bollsinne är fruktansvärt och både Kalle och jag blev glatt överraskade de gånger jag träffade bollen. Om jag till och med passade åt rätt håll jublade vi. Jag hoppades att Jocke eller Martin skulle komma och byta av mej, men det hände aldrig. Så Kalle fick dras med mej och mitt bollsinne. Men jag tror att vi hade ganska trevligt ändå.

Kalle har lov den här veckan. Det är mysigt när han är hemma och jag slipper sega runt själv och vänta på att dagen ska ta slut. Jag har sådan där vårspratt känsla i kroppen. Det känns som att saker kommer att lösa sej. Och på torsdag kommer Siiri.

Igår tog vi söndagspromenerandet ett steg till. Vi gick på upptäcksfärd och virrade nästan bort oss i skogen. Tillslut kom vi ut på ett helt annat ställe än där vi började och upptäckte att vi nästan varit borta i två och en halv timme. Ditter sa att det börjar gå över gränsen med hiurtigheten. Hon har kanske rätt. Men risken finns att det blir värren när våren kommer på riktigt.

Jag pratar med mej själv.. Kalle måste alltså komma hem!!!

(Jag vet, det låter osm att jag varit ensam i tre veckor. Men att ensam har aldrig varit min grej)

Bara för att reda ut vissa saker: Det var inte att bli lämnad på Alla Hjärtans dag som var det tråkiga/jobbiga utan att vara ensam över lag. Jag är en svan.

Så, det är alltså Alla Hjärtans dag idag. Och jag sitter ensam. Vilket är ganska komiskt med tanke på att det här är första Alla Hjärtans dag som jag inte är bitter singel. Kalle blir tvungen att sova i Linköping inatt pga våran ekonomi. Som tur var fick jag sista vändan Norge-pengar så jag kunde köpa cigaretter och choklad. Annars hade jag antagligen gråtit vid det här laget.

Det är som en följetong. Pappa ringer klockan tio, dels för att väcka mej, dels för att han återigen har bestämt sej för att tala om för mej hur det ligger till. Han pratar på om mamma, Emil, Oskar. Han ger mej hintar om vilket som är det bästa valet för alla inför påsken. Det märks att han dras mellan att säga vad han tycker och göra vad man ska,  som skild förälder. Han förklara att han under inga omständigheter kan prata skit om mamma, vilket jag håller med om men försöker förklara att han inte har gjort.
  Det verkar alltså som att vi firar påsk i Norge.
 Det kanske verkar konstigt att man planerar påsken så långt innan. Det är verkligen ingen stor högtid. Men i våran familj gör vi gärna en höna av en fjäder. Vi hjälper omsorgsfullt till allihop. Vi är alla lika dåliga på att planera, därför blir resultatet alltid likadant. Röra. 

Msn-bråket med mamma igår blev värre. Jag var arg och försökte förklara varför. Hon kom med sina vanliga bortförklaringar. Tyckte att vi skulle prata om det på skype ikväll. Jag har ingen lust att prata med henne. Men jag måste om vi ska få några pengar. Saken är att jag faktiskt inte ens har någon lust att bli sams, om vi nu är osams. Jag vill få vara arg ett tag. Tills hon tar mej på allvar i alla fall. Men hon är den sortens mamma som inte går med på det. Allt måste redas ut. Ingen får gå och lägga sej med en klump i magen. Och det är bara hon som kan avgöra vem som har klump i magen eller inte. Jag tänker fira påsk med pappa, så kan hon sitta där i Norge.
 Och jag vet, jag är sjukt barnslig.

De spelar tv-spel igen. Kalle ser så skuldmedveten ut att jag undrar om jag borde vara sur. Han frågar om det känns som en bastuklubb. Jag skrattar. Diskar färdigt. Medan jag diskar kommer Jocke in och säger "Häftigt, diskmaskin". Igen undrar jag om jag borde sura. Jag diskar, de spelar tv-spel, dricker kaffe och skriker. Men jag kan inte. Trivs rätt bra. Disken har jag valt själv. Och det är skönt att Kalle fortsätter umgås med sina vänner fast jag är här.
Siiri kommer om en och en halv vecka, vi får väl hitta på nåt för att "hämnas".

Pappa säger att mamma inte berättar hur hon ska göra, jag håller med. Vi kommer överens om att försöka få ur henne hur det blir. Med påsk. Med Norge. Jag frågar henne och råkar lägga till att pappa ville veta. Hon blir arg och säger att de faktiskt brukar prata med varandra.

Det är NHL-kväll här. TV-spel alltså. Kalle, Jocke och Martin spelar som besatta. Kalle har lovat att de inte ska spela till halv fem som förra gången, men vi får väl se. Kanske ska börja dricka kaffe så att jag inte somnar.

Försökte ringa mamma igen. Telefonen verkade fortfarande vara avstängd, så jag ringde pappa för att kolla om han visste varför. Hon har tydligen tappat den i vattnet eller nåt. En gammal klassker. En annan telefon tvättade hon i tvättmaskinen. hon gör sånt min mamma. Därför mailade jag istället. Problemet är att jag inte vet om hon har tillgång till internet.

Har lagt upp lite nya bilder från tågluffen på bilddagboken. Det är så sjukt många bilder att jag inte orkar göra allt på en gång. 
 Kanske ska damsuga, det ska vara roligt har jag hört..

Jag har sjukt tråkigt nu. Det är fint väder och jag borde kanske gå ut. Men jag vet inte var. Ditte är inte i herrgården, så jag kan inte försöka lura ut henne. Jag har läst alla annonser på ams.se och lokus. Tidningstjänst AB har lovat att ringa igen, så jag kan inte göra så mycket mer där. För att fördriva tiden får jag för mej att läsa, eller i alla fall skumma igenom alla Kalles gamla blogginlägg. Men det funkar inte riktigt, den hanldar om tider han redan berättat om och gamla flickvänner. Och jag som trodde att jag inte var ett dugg svartsjuk.
 Jag har alltså varit vaken i mer än tre timmar och det dröjer många till innan Kalle kommer hem. Jag har inga pengar och kanske inte heller nån större lust att göra nåt.
 Nu måste jag ringa min mor för att kolla om det kommer fler norksa oljedollar eller om det är kört. Har inte pratat med mamma på mer än en vecka och hon lär bli irriterad på mej.
 Jippi

Jag har pratat med ännu en gubbe idag. En trevlig den här gången. Den här gubben jobbar på Tidningstjänst AB, och har hand om tidningsbuden. Han skulle höra av sej till mej. Så klart var jag dum nog att inte fråga hur länge det skulle dröja. Det är bara att hålla tummarna, och att jag kanske kan få ett annat jobb till i sommar.

Vi gör vad vi kan för att tillföra mer Svensson till vårat svenssonliv. Vi äter fredagsmiddagar, dricker vin och tar långpromenader på söndagarna. Vi försöker låta bli godis mitt i veckan. Tänker att vi inte borde snusa/röka så mycket. Oroar oss över ekonomin. Vi anser att det som skiljer oss från alla andra är musiken, filmerna och böckerna. Vi gnäller över grannar som har för högt ljud på stereon på helgerna och dessutom spelar FEL musik. Vi försöker hålla liv i blommorna, för det är ju hemtrevligt. Köper till och med tulpaner ibland. Vi längtar efter sommaren och försöker hela tiden låtsas att det är vår. Vi tittar på Simpsons och äter framför tv:n. Spelar tv-spel, är uppe för länge på kvällarna och går upp för sent. Skrattar åt folk som bloggar om att blogga. Förbannar smygrasister. Svenssons helt enkelt.
MEN, vi gör det med glimten i ögat, lite självinsikt och känslan av att vi inte skulle vilja ha det på något annat sätt. Inte just nu i alla fall.
Idag är vi hundvakt.

Jag var på arbetsintervju idag, på ett cafè/restaurang. Det gick ganska bra. Förutom att gubben som äger cafèt/restaurangen spådde min famtid, berättade för mej vad för sorts person jag är och att min pojkvän borde veta hur bra jag är. Integritet verkade inte stå högt upp på listan.. Han var amerikansk indian. Före detta polis, i USA. Jag hatar sådana gubbar, sådana som tycker att det alltid har rätt. Att de har rätt att säga vad som helst, framförallt till tjejer i min ålder. Vi vet ju inte bättre.
 På väg från intervjun ringde jag Kalle som upplyste mej om att det inte går att pendla från Motala så att man är i Linköping halv sex på morgonen.
 Gubben ringde för en timme sen, sa att han ville att jag skulle komma tillbaka i morgon. Utan att tänka efter sa jag att jag inte kan i morgon sa han surt att det var mitt problem. Och när jag sa, med hopp om att vi kanske skulle kunna förandla, att jag inte kan komma till Linköping så tidigt på morgonen sa han typ "nehe, tråkigt för dej. Sen la han på. 
 

 Jag är pigg. Hungrig, men pigg. Tror inte att det hänt på flera månader. Har suttit vid datorn hela förmiddagen nu, tvättat, duschat, läst platsannonser, fyllt i CV, försökt adressändra. Utan att ens komma på tanken att lägga mej i soffan. Jag ska hitta ett jobb, säger Matilda med orken. Hon lär vara borta i morron. Synd.
 Det här med adressändringen är irriterande. Man ska kunna adressändra på adressandring.se, säger de på tv. Där fyller man i perosnuppgifter och den gamla adressen. Redan där uppstår problem. Våran adress finns inte med i deras register. Det kommer upp en massa föslag på olika ställen på Arholma, men Stenbacknäs finns inte. Förslag som t ex Soliden, Granösund eller Arholma ö. Lite konsitgt med tanke på att det var fem, och nu fyra personer som bor där. Och vi är, eller har i alla fall varit, betydligt mer bofasta än 08:orna på Soliden. Mamma hade samma problem när hon flyttade. Hon talade om för mej att för att fixa det här måste man ringa i stället. Glatt slår jag ett 020-nummer som jag hittar och hoppas ska vara gratis. Efter uppkopplingstonen säger en inspelad kvinna att man inte kan ringa det här nummret fån mobil telefon.
 FUCK. Jag har kontantkort, och om jag ringer 0771-nummret istället, som jag antar kostar pengar, kommer jag att bli ruinerad. Så, vad gör jag nu?
 Hade jag varit 16, som jag fortfarande tror att jag är ibland, hade jag ringt mamma eller pappa och bett dem fixa det här. Å andra sidan hade jag inte flyttat själv till Motala när jag var 16. Men i alla fall. Jag hade inte behövt ordna allt själv. Jag inser att jag är fruktansvärt bortskämd, mina föräldrar har till och med fixat jobb åt mej. Inte en gång, utan många. 
 Så, vad gör jag nu?  Det kanske blir soffan i alla fall.   

 Kalle missade bussen i morse, därför väckte han mej och tyckte att jag skulle äta frukost med honom. Jag krävde frukost på sängen. När han hade gått gick jag ut och sprang. Det blev en väldigt kort runda. Var hemma igen efter 20 minuter, men så trött att jag höll på att kräkas. Extremt dålig kondition kallas det. Nu försöker jag ta reda på hur man gör om man vill bli tidningsbud. Jag tror nämligen att det är mitt drömjobb.
 Jag får ständigt skäll (av Kalle) för att jag bloggar för lite. Men jag tycker inte att det verkar så intressant att läsa om en arbetslös dag. Och nu har jag också gjort det. Bloggat om att blogga. Inte ens intresseklubben kommer att anteckna det här.

Jag har frånsagt mej min fria vilja, genom att gå till arbetsförmedlingen. Nu kan jag inte längre vara kräsen, eller välja vilka jobb jag vill söka eller inte söka. Men visst, vi kan väl låtsas att jag varit duktig.