jotilda

Mamma ringde. Hon vill att jag kommer till Norge så fort som möjligt. Jag vill inte. Mår dåligt av tanken på Norge igen. Mår lika dåligt vid tanken på att tacka nej till ett jobb med garanterad lön.

Det visade sej att jag hade rätt. Kalle har sovit till nu. Jag kan inte beskriva vidden av min avundsjuka.

Nu har jag 1000 ej order i min statistik. Det käns bra.

Jag tror att det kan vara så att det ligger någon, nämner inga namn, hemma och grisar i sängen istället för att vara i skolan. Jag fick nämligen inget svar på mitt mess. Jag vill också skolka.

Vi drack vin och öl på kullen igår. Den kullen bakom oss, som jag och Kalle har bestämt är lustigkullen. Det var trevligt, lite för trevligt att dränka sorger i vin och jag drack nog för mycket. I dag har jag vad Kalle brukar kalla bakfylleångest. Antar jag. Tankarna maler och slutar aldrig tjata. Jag är så fruktansvärt less på att inte kunna stänga av, och idag är det värre än nånsin.

Den senaste tiden har mitt huvud fantiserat ihop allt hemskt som skulle kunna hända. Mamma kan bli överkörd av en galen norrman, de kör väldgt fort. Emil och Oskar kan hamna i slagsmål, bli slagna eller slå, det ena vidrigare än det andra. Pappa skulle kunna hamna mellan flytbryggan och båten när han ska kolla tamparna när det blåser. Daniel kan halka i duschen och inte bli hittad på lång tid eftersom han är ensam. Mormor kanske råkar illa ut under några av sina sturtflygningar ner i Irak. Och farmor börjar ju faktiskt bli gammal. Vad som kan hända Kalle har jag inte listat ut än, men jag vet att vad det än skulle vara är det värre än allt.

Oftast kommer tankarna när jag sitter på bussen, jag kommer inte på mej själv fören jag har gråten i halsen, då inser jag hur jävla knäppt/sjukt det är.

Jag vet inte om detta beror på min inpräntade vår-rädsla eller om jag bara är lite för långt borta från alla.

Jag kanske är egoistisk och hämsk. Men det känns inte lika jobbigt att inte sälja något när det finns folk runt omkring som inte heller säljer.

Och det känns värre när vissa har ålt 11 när jag inte sålt alls.

Lunchen är slut. Försöker hålla uppe det goda humöret med hjälp av Kalles flyt. Det går sådär.

Trots att det är röd dag på torsdag och därför klämdag på fredag, är vi bara lediga tors. Snåljåpar.

Det gick bra för Kallen! Har kanske sagt det förut , men saker och ting kanske löser sej trots allt.

Det är väl givet att man ska skriva något om att det är måndag morgon.  Jag ät trött och seg. I morse gick jag upp klockan 6 för att hinna till Tidningstjänst och prata om sommarjobb där. Det gick bra, ska följa med på en runda om två veckor. Sen får vi se. Som han sa. Jag hoppas, håller tummarna. Kan inte sitta här hela sommaren, men det har jag väl redan gjort klart.

Vi har städat i helgen. Nu är alla käderna tvättade, golven damsugna och dammet borttorkat. Det känns skönt. Igår var vi ute och virrade i en lövskog med tusentals vitsippor. Jag trivdes.

Jag vill ha me Kalletid.

Sitter med gråten i halsen och måste svälja hårt varje gång någon säger nej, dra åt hällvete eller vi vill inte prata med dej.

Helst vill jag säga att jag inte vill prata med dem heller men att jag inte har något val.

Jag hade tänkt att lägga upp en bild på min staestik.. Det gick inte. Men den ser ut såhär ungefär:
Order: 0
Ej order: 42
Order (totalt): 7
Ej order (totalt): 803

Det känns lite skit nu. Det går helt enkelt jävigt dåligt, jag hade en gubbe på kroken som ändrade sej precis när det kändes som att han skulle fastna.

Jag vill hem, men lägenheten är sunkig och tvättnyckeln är borta. Tittade nyss på flygfoton över Uppsala. Ett vårigt Uppsala. Och jag längtade dit, hem. What ever.

Efter lunch ska jag lyssna på Patrik, hoppas det ger något. Pallar inte sitta här hela dagen utan att sälja nåt.

Usch, jag är seg och hängig idag. Har ingen lust alls att jobba. Igår lovade Kalle att han skulle jobba åt mej, men på nåt vis glömdes det i morse och jag åkte iväg istället. Attans.

Ikväll ska vi fira Dittes 24 års-dag. Pastasallad vid Varamon, OM vädret håller i sej. Jag hoppas att det gör det, för jag vill bygga sandslott och Kalle vill spela fotboll.

Vi sitter och pratar om den svenska mentaliteten... Kan nån ge dessa mäniskor något nyare att prata om...

Jag mår så sjukt bra.

Igår fick vi sluta tidigare eftersom det inte var någon som sålde nåt pga de dåliga posterna. Jag kom hem, pigg och glad, 40 minuter tidigare än vanligt. Kalle och jag handlade, lagade mat, åt på balkongen och hade en sjukt bra kväll utan humörsvägningar eller överdriven trötthet. Maten som blev över tog jag med som matlåda och när jag plockade upp Kalles mp3 som han hade laddat låg det en lapp inlindad i sladdarna. "Jag älskar dej, puss".

Nu ska jag ut i solen, läs- och rökpaus.

Dom har tagit bort tetris på facebook. Jag frågar mej varför. Jag frågar mej också vad jag nu ks aägna mej åt när köerna är lång. Kanske ska ta med Kalles tetris till jobbet i morgon.

Man kan också fråga sej om jag är lätt bortskämd och klagar över onödiga saker. Kanske

Idag handlar det om att sitta av tiden. Vi har alltså konsiga poster och detsutom PLUS emot oss. Inget talar för att man ska kunna sälja nåt. Det värsta är att det inte får gå tre dar till innan jag säljer igen. Det är inte hållbart.

På måndag ska jag som sagt till tidningstjänst i Motala. Jag hoppas att det ger något. Det skulle vara skönt att slippa ha prestationsångest hela sommaren.

För övrigt har jag hittat chokladkaffe i kaffeautomaten. En okej blanding som går att dricka och håller mej relativt pigg. Vem vet, det kanske slutar med att även jag blir beroende av drycken som svenskar lever på i mörkret. Klyscha.

Ventelos chefsjurist var med i PLUS igår. Mitt andra samtal avslutades med kommentaren "Du, jag såg PLUS igår."

För övrigt är det bara skitposter idag. Jag har redan fått 12 felringningar.

Fick ett mess av Kalle i morse. "Älskling, vi glömde ju halvårsdagen!" Halvårsdagen var i måndags, och jag påminnde Kalle om det på morgonen.. Vi kramades och sen gick jag. Tydligen var han mer död än levande då.. Sötgök.

Tjejen bredvid mej råkade hamna hos en gubbe som sa att hon har lågt iq, borde amputera bort sitt huvud och skaffa ett nytt jobb. Alla runt omkring gick igång fullständigt och ville ringa upp. Gubben ber dem alla att dra åt hällvete och säger att det är dumma i huvudet.

Han säger att de ska skaffa ett jobb. Att vi ska skaffa ett jobb.

Jag trodde att det var det vi gjort.

Är det nödvändigt att säga "Jag vill inte prata med DEJ"?

Jag ringde TAB precis. Ska dit på måndag morron innan jobbet, förhoppningsvis får jag jobba hos dom över sommaren. Framförallt hoppas jag att Kalle får jobb där.

Det måste lösa sej. Det måste bli bra. Pengarna nöter på mej, på mitt psyke. Kalle säger hela tiden att jag måste tänka på annat. Slappna av, ta det lugnt. Jag försöker, men det är svårt. Igår tänkte jag inte alls på det, istället var jag på konstigt humör och var elak mot Kallen. På kvällen fick jag dåligt samvete, det är orättvist att det ska gå ut över honom. Det är mitt fel, och inte hans att vi har det såhär. Han har varit, och är en ängel.

Det där med att inte ällta har alltid varit ett problem för mej. Allting gås igenom fjorton gånger för mycket i mit huvud. Jag har ibland svårt att somna på kvällen eftersom jag inte kan släppa tankarna. Kalle frågade mej en gång om jag aldrig tänker på ingenting. Jag tror aldrig att det har hänt mej. Men det skulle vara skönt. För både mej och alla andra.

Det går trögt nu. Helst vill jag springa härifrån och aldrig mer komma tillbaka. Har inte sålt nåt på två dagar. Och för att få timlön måste jag sälja två om dagen i snitt.

De jag ringer är natingen inte hemma, eller så säger de hejdå innan jag hunnit säga hej. Eller så är jag bara dålig.

På tisdag ska Ventelo vara med i Plus. Chefsjuristen kommer att sågas av Sverker och bli slängd i sopptunnan. Jag kan inte låta bli att tycka att de får skylla sej själva som har så oproffsiga försäljare. Men tyvärr kommer det ju att drabba mej också. Det kommer anatgligen att bli väldigt svårt att sälja något på onsdag.

Magkänslan säger att jag måste hitta ett annat jobb. Just nu jobbar jag ju praktiskttaget gratis. Men att jag skulle hitta ett nytt jobb är ju näst intill en omöjlig chans..

Jag har gjort en ny upptäckt. Det är nästan omöjligt att spela tetris när det hackar.

Igår sålde jag ingen, det kan inte fortsätta så. Man blir fullständigt knäckt av att misslycka så fullständigt. Och jag nöjer mej med en eller två.. Allt är bättre än inget, som jag kanske sagt förut.. ganska många gånger.

Jag är nästan frisk nu, förutom den här jävla hostan. Jag hostar så att huvudet värker som fan. Trots att jag tagit värktablett.

Det gäller bara att stå ut till klockan fem..

Pratade precis med Johannas mamma om min mammas födelsedag. Hon skrattade lite åt att jag, trots att jag är min mors dotter , var ute i så god tid. Hon sa också att hon tyckte att det var slöseri på mej att jobba som telefonförsäljare. Det var skönt att höra. Jag vill inte att det här jobbet ska vara det enda jag är kapabel till. (Om jag ens är det). Jag sa att det kändes lite som ett hån att behöva jobba med detta trots att jag gjort så mycket annat och hon höll med.

Ibland när jag ringer till folk och de skäller på mej för att jag är påträngande vill jag fråga vilka de röstade på i riksdagsvalet. Jag vill säga att om de röstade på borgarna, så får de skylla sej själva. det är deras fel att jag inte akn få ett annat jobb. Det är deras fel att arbetsförmedlingen inte kan hjälpa någon under 25. Och det är jävlaskit dåligt av dem att göra så. Hur hade de tänkt att vi skulle klara oss? Bidrag vill de ju inte heller ge oss.

Som vanligt tänkte inte jag längre än dit näsan räcker. Det är förståss självklart att jag får min första lön den 25 maj, eftersom jag började i april. Men jag tänkte att jag kanske skulle få en mindre lön i april...

Nu har jag panik. Kalle får såklart pengar den 25 april, men vi kommer, eller jag kommer, bli tvungen att låna ännu mer av mina föräldrar. Något jag hade hoppats att slippa. Detsutom ska Kalle till Belgien i början av maj för att göra sitt examensarbete. Och det är såklart helt underbart. Men hur fan ska vi få ihop det här?

Och varför, i hela fridens namn, såg jag inte till att få telefonförsäljarjobb tidigare?

Var precis ute för att handla. Det duggade lite och luktade sådär som det bara gör på våren och sommaren. Först var lukten underbar, men sen ledde den till ett mindre kul minne. Det är snart exakt två år sedan. Den våren då allt brakade lös. Siiri var nästintill spårlöst försvunnen, vi var rädda och förvirrade. Och det regnade. Det tog aldrig slut, regnet. Och det luktade sådär underbart, men det gick inte att njuta av det.

Jag har verkligen en blandad känsla inför våren, och ärligt talat känns det väldigt skönt att vara här. Där allt det där andra är så sjukt långtborta.

Det ger mej chans att kanske bli kompis med våren igen.

Jag vågar inte säga det högt, så jag viskar istället.

Jag sålde en.

Nu har jag ringt 125 samtal, inte ett enda napp. Men jag ska inte ge upp...

Jag tog mej till jobbet i morse i alla fall, efter många om och men. Det går, men är så sjukt tråkigt.  Har börjat på Ventelo nu, telefon abonemang för företagare. Hittills har jag väl ringt 50 smatal eller nåt sånt. Inte ett enda sälj. Fan.

Har bestämt mej för att be om timlön efter provanställningens slut. Jag tror att det gör det lättare att komma hit. Då förlorar jag pengar på ett mer uppenbart sätt om jag stannar hemma.

Jag är alldeless matt. Det är tungt att gå uppför trappan och in på kontoret, min jävla förkylning kom två dagar försent. Men somliga straffar gud med detsamma (Kalle och jag sa det i mun på varandra igår eftersom jag skolkade rån jobbet i fredags..). Just nu vill jag bara hem, har sjuk Kalleabstinens. Men jag antar att jag måste komma igång med att ringa först.

Jävlaskit att det tar mer än en timme att åka hit och komma hem.

Blev tvungen att byta till Ventelo idag, men jag har inte börjat ringa än. Tanken är att jag ska lyssna, men det finns inte mycket att lyssna på eftersom systemet inte fungerar ordentligt. Jag hoppas att jag kommer igång efter lunch.

Chefen ville inte att vi skulle fortsätta med Nej Tack! eftersom vi inte kan lita på att det fungerar som det ska. Jag har misstänkt hela tiden att det var så, så det känns ganska skönt. För övrigt sa Robert, chefen, att man absolut inte fick luras när man ringer från Ventelo, att det inte finns någon anledning at göra det heller. Han sa också att det finns två personer här som är precis på gränsen till vad som är okej, de två som jag har lyssnat på i smyg, med avsky. Jag tycker att de är vidriga. De är otrevliga om folk inte lyssnar, de lurar alla som de kan. De har ingen empati eller medkänsla.

Jävla idioter.

Jag har aldrig tyckt att sport är nåt att ha. Gympan har varit ett ständigt orosmomänt och sporten på tv har tagit plats från andra program. Möjligtvis har jag kunnat sträcka mej till att på svenne vis säga "vm eller os kan ju vara roligt, men annars är det bara skit".

Nu råkat jag vara tillsammans med en sportnörd. Vilket är rätt komiskt så klart. Kalle har koll på alla olika ligor och kupper som jag aldrig har hört talas om.

Nu är det slutspel i hockey. Vilket jag inte skulle ha en aning om utan Kalle. När det är match sitter jag framför datorn, Kalle framför tv:n och vi småpratar lite. Det är ganska trevligt och det gör inget att jag inte är intresserad. MEN när LHC gör mål i den tredje slutspels matchen efter 17 sekunder, tycker till och med jag att det börjar bli lite spännande.

Även om det räcker för mej att sitta framför datorn och få rapporter av Kalle.

Dålig dag. Råkade ringa någon som var tjurig och höll på att börja gråta. Hormoner anatr jag. problmemet med det här jobbet är att jag inte tror på det tillräckligt mycket. Jag ser dom stora moraliska hålen som alla andra kan ignorera. Nästa vgecka får jag kanske byta projekt, hoppas att det blir bättre.

Jag har i alla fall spräckt nollan för idag. Hade jag inte gjort det hade jag nog gått hem för länge sen.

Egentligen är det nog ganska bra att jag pendlar eftersom jag är så morgontrött. Jag kan sova lite på bussen till Linköping och om jag vaknar när vi kommer in i stan har jag tio minuter på mej att piggna till och sen går jag från resecentret till jobbet. På det sättet är jag nog piggare när jag kommer fram än om jag hade haft ett jobb i Motala och fått sova en timme till.

Eller det är bra när jag vaknar i tid och inte efter Stora Torget i Motala som jag gjorde på hemvägen igår. På det sättet kom jag hem mer än en halvtimme senare och fick gå från stan. Det sög.

Det går dåligt idag. Alla säger att det är för dyrt och det spelar ingen roll vad jag har för motargument. Och jag vill inte luras!!!

Jag har sålt min första!!!

Pappa ringde i morse och berättade att en gammal barndomsvän till mej ligger på sjukhus. Han spyr blod och de vet inte vad det är. Pappa ringde för att han inte ville att jag skulle få veta bakvägen. Det har hänt förut och jag har blivit skitarg.

Jag har alltså inte träffat den här killen på jättelänge, jag tror att han hänger med min bror ibland. Men jag kom att tänka på att han måste ha varit den första killen jag var kär i. Jag och de andra tjejerna brukade sitta på rasterna när vi gick på lekis och prata om vem han var kär i. Eftersom det bara gick två killar i våran klass hade vi inte så mycket att välja på.

Som följd av "första kärleken"-tankarna kom jag att tänka på min första "pojkvän". Jag gick var åtta eller nio och han var nio eller tio. Jag var superkär i honom och lyckades en dag ta mod till mej att fråga chans, med hjälp av en lapp i hans bänk och han sa ja.

I mellanstadiet var jag "tillsammans" med två killar i ungefär tre veckor var. Det var fråga chans hysteri i våran skola, vi hade väl inget annat att göra på landet, och ja sa ja när de frågade bara för att.

Sommarlovet mellan sexan och sjuan blev jag kär i en kompis till min lillebror. Han var ett år yngre men kom från Norrtälje, nytt blod ni vet. När jag tillslut lyckats komma över den killen blev jag kär i en ny. Han gick i nian, jag  sjuan. Han var snygg, och jag inbillade mej at han liknade Håkan Hellström. Efter att ha varit olyckligt kär i vå olika killar i säker sammanlagt ett år gav jag upp. Jag gör så ibland. Bestämde mej för att inte bli kär  på det sättet. Jag klarade mej genom resten av delen av högstadiet och nästan hela gymnsaiet.

Tills jag träffade Niklas på helgon.net,  vårterminen i trean. Jag mådde skit och råkade sätta hoppet på att allt skulle bli bra tack vare honom. Tyvärr var han en fullständig idiot och jag mådde bara sämre. Grejjen med Niklas var detsutom att jag inte var kär i honom, frågan är om jag ens villle ha honom. Men på nåt vis blev jag nästan besatt.

Efter den smällen fanns bara ett svalt intresse, eller hopp för att nånsin träffa nån. Jag accepterade tanken och var ganska nöjd.

Det var då Kalle dök upp. På helgon lustigt nog. Alla som är i ett förhållande själva säger ofta till singlar att "det kommer när man minst anar det". Jag får väl hålla med om det, även om det tar emot.

Kalle är den första killen som jag på riktigt har varit intresserad av, som jag vill vara med så länge han låter mej, som jag faktiskt älskar.

Fem timmars lyssnande, en och en halv timmes ringande. Jag är så sjukt trött.

Har inte sålt nåt, men jag tror inte att man ska förvänta sej det efter första dagen. En del säger att de tog dom tre veckor innan de sålde. Så länge har inte jag råd att vänta. Får helt enkelt hoppas och göra mitt allra bästa.

För övrigt är en del säljare riktiga rötägg. Men det visste ni väl redan. Det känns inte så jävla bra att det är de som luras som säljer mest. Jag vill inte lura.

Men va fan. Får försöka ha kvar inställningen: Det här SKA gå!!!

Jag sitter på jobbet, har lyssnat hela dagen. Meningen är att jag ska börja ringa nu. Fan va jag är nervös.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja... Vi kan ta det i korta drag.

Kalle och jag var alltså runt på jobbjakt igår. Kom hem efter några timmar, helt nedslagna båda två. På kvällen gick jag till Kalles skola eftersom han behövde sitta länge och ingen av oss vill vara ensam. Jag spelade tetris och skickade iväg några slarvigt skrivna arbetsansökningar. Jag tror att vi båda kände att undergången var nära.

Runt sju, när vi var på väg hem. Ringde en man från ett telefonförsäljar-företag.

Idag var jag på snabb information och fick provanställning på två veckor. Börjar på måndag.

Bara så där, efter tre månaders ångest.

Jag fattar ingenting.

Som sagt var känns allt rätt brunt just nu. Vi tog en runda på stan idag, Kalle och jag. Frågade ännu en gång om jobb i alla cafèr och butiker. Den här gången löd domen "vi är redan klara, du är för sent ute". Paniken börjar bli påtaglig.

Kalle frågade igår vad jag har för plan. En ganska vettig fråga, tyvärr helt utan svar. Jag har inte längre någon plan. Jag har kanske haft, men nu vet jag inte längre. Inga idèr kvar, inga förslag. Ibland knappt någon vilja.

Mamma säger att det kanske finns möjlighet att jobba i restaurangen någon månad eller två. Jag tänker maj. Om jag till exempel kan få tidningsutdelar-vikariat så kanske jag kan jobba i Norge i maj och med tidningarna i juni-juli. Annars vet jag inte hur vi ska klara hyran. Mamma säger också att hon kan låna ut mer pengar. Det är bra. Men även det är ångest. Jag vill ite tänka på hur mycket pengar jag är skyldig mamma och pappa tillsammans. Det kommer ta tid att betala av.

---

Att det skulle vara svårare att få jobb här än i Stockholm, hade jag aldrig trott. Men det verkar så. Här är allt så otroligt organiserat. Dagispersonal anställs bara av kommunen via arbetsförmedlingen. Inom äldreomsorgen finns ingen chans att jobba om man inte är utbildad. Även där finns det en enhetschef som anställer.

Och i Stockholm har jag vänner som fått jobb genom telefon samtal.

Plötsligt fastnar jag i tetris på facebook. Och medan jag spelar närmast besatt kommer magkänslan som säger att jag inte borde. Det finns viktigare saker att göra. Sen kommer jag på att det inte gör det. Skulle såklart kunna diska och vika lite tvätt. Men att kalla det viktigt skulle vara att ta i.

Kalle tycker att jag ska gå runt och fråga efter jobb igen. Men jag vet inte längre var. Där jag inte redan varit, dit har jag ringt. Eller pratat med någon enhetschef som säger att jag kan för lite.

Jag vet faktiskt inte vad nästa steg borde vara.

Du har det främsta ansvaret för din egen ekonomiska situation. Det betyder att du själv utifrån din förmåga ska försöka klara din försörjning och andra ekonomiska behov genom inkomster från arbete eller någon form av social förmån eller ersättning som du har rätt till, t.ex. studiemedel, pension, arbetslöshetsersättning, sjukpenning, bostadsbidrag, underhållsstöd och/eller föräldrarpenning.

---

Alla vet ju att man söker socialbidrag för att det är roligt, precis som att man är arbetslös för att man är lat.

Igår ringde jag till soc för att kolla upp möjligheten till att få ekonomisktbidrag. Idag kom en bibba papper. Jag kan faktiskt inte för mitt liv förstå hur vi ska lyckas fylla i alltihop. Det kommer ta flera veckor att få hem alla papper som ska bifogas.

---

Just nu känns allt ganska hopplöst. Igen. Inget jobb, inga pengar, kanske inte heller några bidrag. Jag hatar att dra ner Kalle i skiten.

---

Detsutom luktar det vinäger i hela jävla lägenheten. Vinägern ska tydligen ta bort bananflugorna som kommer om man så glömmer ett äpple framme.